På håll ser Carlo ut som en neanderthalare med kraftiga käkar och låg panna. Han har dragit upp badbyxorna i midjan och fäst de korta shortsbenen i innerbyxan. När han kommer tillbaks till hotellet kommer allt vara täckt av sand. Sand som en namnlös städerska, Cara Mama eller jag kommer att få ta hand om det. Det verkar som Abra skrattar åt något han sagt, Abra som alltid dyker upp med sin apoteksprover och plutande mun, Abra som Cara Mama tycker så bra om, Abra som utan tillåtelse drar mitt tunna, blonda hår mellan fingrarna, Abra som får Carlo att skratta.
Antonio kliar sig i skrevet, när han tror att ingen märker det. Underlivet roterar kring handen och han får ett vällustigt drag i ansiktet. Jag har skyllt på solen och mitt känsliga skinn för att slippa följa med till stranden. Faktum är att jag mår illa. Carlo kanske har märkt det. Han borde ha märkt det. Vi är ju trots allt gifta och vi delar sovrum, tyst för att Cara Mama inte ska höra oss.
Antonio gör en grimas. Han har uppenbarligen kliat sig färdigt för den här gången. Med uppsträckta armar hojtar han något åt Carlo och de rusar ut i vattnet. Vattenskotern kommer plötsligt, mycket plötsligt....
Bra skrivet :)
SvaraRadera