Ge vika

Håkan Hellström spelar på Götaplatsen. Det är en gratiskonsert och hela stan verkar ha sökt sig dit. Jag står i kanten av publikhavet utanför en garnaffär som skyltar med grå tröjor och en stickad sjömanskrage. Framför mig hoppar en skäggig man i trettioårsåldern. Han är kraftigt överviktig och mina tår skulle inte må bra av närkontakt med hans kängor. Bakom skriker och trängs två tonårsflickor med rödmålade läppar och hennafärgat hår. Det som sker på scenen återges på stora bildskärmar på konstmuseets fasad. Längre ner på Avenyn finns fler skärmar. Jag försöker hålla ut och undvika att tänka på vad som skulle hända om mina ben ger vika och tonårsflickorna skulle ta ett steg fram för att komma närmare den skäggige som hoppar. Att söka sig mot kanterna på konserter har jag alltid lärt mig, en strategi för att komma nära utan att det blir alltför trångt, men här har jag blivit fastlåst. Jag gillar inte ens Håkan Hellström. Större delen av hans karriär har jag försökt förstå hans storhet utan att lyckas. Den här spelningen kommer inte ändra på det. Håkan kanske inte ens spelar på riktigt. Tänk om vi bara trängs framför bildskärmar och PA.