lördag 27 maj 2017

Slumpmässigt

En period av mitt liv bodde jag nära en kyrka. Från mitt fönster såg jag ner i parken som omgav kyrkan. Någon kyrkogård, förutom ett par högresta gravstenar som tillhört prominenta män, fanns inte. Begravningar skedde på annan plats. Jag brukade föreställa mig att de döda fördes till den sista vilan på ett fält utanför staden.

En natt när jag låg vaken, egentligen helt utan anledning, såg jag slumpmässigt ut genom fönstret. En kvinna bar ett bylte och lade det på kyrktrappan, innan hon sedan försvann. Det var något med hennes rörelsemönster och den smärta ryggen, som förbryllade mig. Trots flätan på ryggen, så kanske det var en man, utklädd till kvinna. När sängen svalnat och jag tvingat mig att dricka en mugg varm mjölk, återvände jag till sängen och sov oroligt fram till morgonen.

Byltet hittades tidigt. En förbipasserande hörde babyskrik och tog sig an det gråtande barnet. Det stod om barnet i tidningarna och man försökte finna dess föräldrar, utan att lyckas. Jag kontaktade aldrig polisen för att berätta om mina iakttagelser. På något sätt anade jag att barnets föräldrar inte ville bli hittade och varför ska den som övergett sitt barn ha det tillbaka? Någonstans har jag läst att engelska barnhemsbarn ofta får efternamnet Fairchild, för att måla över deras tragiska förflutna.

1 kommentar:

  1. Mmm... Vet inte om det är något du själv upplevt eller en berättelse ur fantasin. Men helt klart är att det ligger en djup tragik i ett lämna sitt barn på det sättet.

    SvaraRadera